Social fobi och relationer.

Det värsta med social fobi är inte att:
– inte våga gå utanför dörren
– inte våga handla
– inte våga fråga om hjälp
– inte våga ta iniativ bland andra människor
– inte våga visa empati
– inte våga ringa folk
– inte våga göra saker själv
– inte våga ta körkort
– inte våga ta kontakt med människor
– inte våga vara bland människor där man förväntas vara social
– inte våga starta ett samtal
– inte våga vara sig själv bland andra

Det värsta är hur relationen till ens närmaste förändras. Man vågar inte vara sig själv och i och med denna rädslan undviker man kontakt med dess människor för att slippa känna ångest och rädsla och att få dem att uppfatta en konstigt. Ett av de största problemen med social fobi är undvikandet. Man undviker att gå utanför dörren, man undviker att studera och man undviker andra människor för att slippa känna ångest.
Jag har alltid haft problem med att hålla kontakt med andra människor som man inte längre träffar på en regulär basis. Inte för att jag inte vill, utan för att förmågan inte finns. Det finns så många människor som jag saknar att vara en del av, men med social fobi fungerar det inte. Jag kan inte ta upp luren och ringa vem som helst för att höra hur dem mår. Jag vågar inte skriva mejl heller. För att hela tiden har man en stark förväntans-ångest som det kallas, där det enda man tänker på är; vad ska jag säga/skriva, hur kommer de tolka/ta emot det? Ibland när man träffa folk kan det flyga saker genom skallen som skulle kännas okej att ta upp men då kommer en annan röst istället som säger ”men hur skulle de reagera om jag bara sa det där ”out of the blue”? Nej det kan jag inte säga, då skulle de tycka att du var knäpp!”. Så det blir bara att man sitter tyst, tyst, tyst… Så folk bara uppfattar en som stel, tråkig, och arrogant.
Och jag har väldigt svårt att vara social på msn. Jag pratar tex aldrig med Daniel, Veronica eller Annika längre via msn. Jag vet aldrig vad jag ska säga. ”Hej, jag har suttit hemma idag igen”. Det låter så tråkigt i mina öron så då framställer man sig hellre som blank än tråkig. Jag lyssnar gärna på andras liv men det förväntas alltid att det ska vara en tvåvägskommunikation (såklart!), annars blir det som min mamma säger ”du säger ju aldrig någonting!”. För jag vet aldrig vad jag ska säga. Jag är ständigt blockerad i huvudet. Dessutom tar det mycket energi från mig att vara social. Jag blir otroligt utmattad och trött av att träffa folk för att jag måste skärpa min koncentration så mycket. Därför är det väl tur att ni har era bloggar så att jag kan följa dem när jag kan och har ork och ändå kan följa med i era liv. hjärta

Mest ledsen blir man när ens föräldrar inte förstår. När de tror att man är ointresserad och självcentrerad för att man inte hör av sig. Min mamma har förstått nu vad social fobi handlar om och varför jag aldrig hör av mig självmant, men frågan är väl när pappa ska förstå, för du verkar ju inte ta till dig det när vi pratar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Kommentarer

Social fobi och relationer. — 4 kommentarer

  1. hm. ta inte detta fel , men när det gäller msn. du behöver ju inte dra upp vad du gjort. Man kan ju försöka styra diskussionen åt sånt som inte berör det vardagliga livet. Typ prata om böcker, musik. Om något är svinjobbigt här hemma så säger jag inget om det. som du ”jag har suttit hemma idag” lr vad du skrev.

  2. aaaw. <3 Jag vet, men mitt problem är ju att jag har ju svårt att prata om allt egentligen, jag orkar inte tänka eller koncentrera mig på nåt så jag kommer typ bara svara "mmm", vilket jag hatar! För man framställs som så tråkig och oengagerad. och jag vill inte göra det. :(

  3. Hej!
    Det är det som kallas KBT. :) Dock är ju såna saker inte bara obehagliga utan rent ångestladdande och kan ibland ge små panikattacker, så det är inte så lätt att bara göra.
    Men jag jobbar på det. :)

Kommentera gärna!