Eftersom detta är ett av mina mest besökta inlägg, och som får besök dagligen, tänkte jag göra någon form av uppdatering för hur jag mår i dagsläget med hjälp av terapi, KBT och arbetsträning. Såhär några år senare… Det kan ju vara kul att också läsa om någon som tagit sig vidare och gjort framsteg från det helvete det faktiskt är… Gör helt enkelt så att jag klistrar in all och stryker över det jag inte längre har problem med.

Jag har väldigt svår social fobi.
Jag har problem med att gå utanför dörren om jag inte har ett mål att gå till, undviker det så mycket jag kan.
Är 25 år och har aldrig haft ett jobb, jag klarar det inte. Men hoppas på arbetsträning senare i år.
Min sociala fobi gör att jag skäms för den jag är, min diagnos och hela min uppenbarelse. Min sambos släkt som jag känt sen 5 år vet inte om mina problem men jag kan fortf. inte bete mig normalt bland dem (inte ens han föräldrar) utan har ständig ångest och vill bara hem när jag träffar folk. (Detta stämmer ännu till viss del, svårigheterna med att känna sig lugn av att prata med andra, att känna sig fångad och trängd på något sätt. Det kan dock ha att göra med annat jag går på utrednng för nu.)

Jag har inga vänner och är helt urkass på att socialisera. Kommer aldrig på något att säga och när jag gör det vågar jag nästan aldrig säga det ändå. Ibland kan jag säga något bara för att inte uppfattas som tyst och tråkig och då kan jag sedan gräma mig i dar för vad jag har sagt och ifall jag sa något konstigt eller fånigt.
(Har ett fåtal vänner i dagsläget, några har jag aktivt tagit kontakt med själv o träffat osv. Det räcker bra för mig för det är knappt jag orkar umgås ändå. Är urkass på att hålla liv i relationer.)

Kan inte uttrycka åsikter eller tankar bland folk för jag är rädd att de ska bli, arga, skratta eller dylikt.

När jag går förbi folk utomhus tänker jag hela tiden på deras uppfattning om mig, och hur jag ser ut. Inte kul när man är överviktig heller.

Ser jag nån jag känner på stan vågar jag inte ropa eller springa fram till den för då drar jag uppmärksamhet till mig.

Jag har problem även att vara social på nätet, det var lättare förr men har blitt svårare med tiden. jag får ångest av att kolla mejlen, forumsvar och sitter allt mindre på msn.

Kan inte se folk i ögonen, jag känner mig skitblottad då.

Klarar inte av att ringa folk, knappt till min mamma och sambo. (Det försvann som… vet inte hur. Men det var nästan borta som över en natt. Har väl problem när det gäller att ringa privatpersoner, men myndigheter och dylikt har jag inga problem med att ringa idag!)

Kan inte gå in i tomma affärer eller äta ensam på ställen om det bara är några få där (dock ett framsteg, förut klarade jag inte av att äta ensam ute öht). (Har inga större problem att äta ute själv idag. Beror mest på typ av ställen osv. Typ finare ställen skulle jag aldrig äta själv på, men det är det nog många som inte skulle göra. Klarar fortf inte av att gå in i tomma affärer om jag inte har nåt spec ärende.)

Har jättestora problem med att ta hem folk. Undviker det så mkt som möjligt. Hatar att fylla år just för att då kommer folk hem till en som jag måste se till att de har det bra och inte har det tråkigt, och vad har jag och erbjuda som själv är så tråkig? (Har fått tränat en del på det senaste året. Hade även hit vänner när jag fyllde. )

Jag upplever att jag är tråkig, ointelligent, ointressant och säger lika tråkiga och ointressanta saker. det finns inget i mitt liv som kan vara intressant för andra människor. (till viss del är det ännu så, men det kanske mer har att göra med dåligt självförtroende?)

Och ngt jag skäms och mår skitdåligt över; vi har haft vår kisse i två år men har ännu inte vågat ringa veterinären för ny vaccination. :-( :-( (inte aktuellt längre pga separation osv. Men jag har ju två katter nu, en jag hade med exet och en ny jag skaffade i somras. Mailade annonsören, _ringde_, samt åkte dit _själv_. Bara en sån sak hade varit helt uteslutet tidigare och tydliga exempel på hur SF kan blockera ens liv!)

Så det är mycket förbättringar… Min största framgång som jag mår bäst över är att jag har ett jobb idag. Herregud, det trodde jag aldrig när jag mådde som sämst att jag skulle kunna få. Det går bra som fan med. Har haft jätteproblem med att störa folk så det har jag fått träna på en hel del och det går också lättare. Jag är oerhört tyst och försynt och tycker det är jättejobbigt, men tror även det beror på det där andra än SF… För jag käner ingen nerovistet och ångest under samtal och fikan längre utan det är helt andra problem som dominerar där och håller mig från att delta i samtal… :/

Edit: Har tagit mig igenom detta genom terapi, KBT-inriktad gruppterapi, individuell KBT, medicin, samt arbetsträning på världens bästa ställen! Är över ett år sedan jag gick i terapi senast och slutade med medicinen i somras, så står på helt egna ben i dagsläget.