Magdalena, 12 år, vill ha ett museum i Sandviken.

En insändare i GD gjorde mig så oerhört glad! Magdalena, 12 år, vill ha ett museum i Sandviken och har nu lämnat in det som medborgarförslag.


Flygfoto över Sandviken omkring 1947.
Fotograf: okänd.

Jag flyttade till Sandviken 2003, sedan därifrån 2004, sedan tillbaka igen 2011 och har bott här sedan dess. Det som slog mig ganska tidigt är hur oerhört rik och mångfaldig Sandvikens historia är, men ingenstans får man höra om den om man inte är tillräckligt nördig själv för att söka efter den i böcker. Sandviken är unik i hur staden kom till, grundandet av Sandvik, hela Sandviks historia med deras personalomsorg, bruksområdet, Sigrid Göransson, Dal-Brita och mycket mer som bara göms i kommunarkivets arkiv eller i böcker på biblioteket. Men ingenstans kan man på ett logiskt, lättillgängligt och öppet sätt ta del utav detta om man inte uppsöker det själv. Ett museum vore önskvärt.


Exempel från 1956 på hur man inom byggnadskontoret skissade och visionerade om framtiden för Stadsparken.

I Sandviken talar man ofta om hur Jante staden är och för mig som kommer utifrån tyckte jag till en början att det kändes överdrivet och nedsättande att tala så om sig själva. Men allteftersom jag har bott här upplever jag att det – både högt och lågt – på något sätt faktiskt genomsyrar hela kommunen genom ett ”vi ska inte tro att vi är något”-tänkande. Jag har aldrig upplevt det någon annanstans. Sandvik är ett av världens största företag, ett av Sveriges mest framgångsrika och med lång historia. Sandviken har ett oerhört rikt historiskt material men det verkar inte som man vågar vara tillräckligt stolta över det för att kunna visa upp det?


Sandviken och Sandvik från Storsjön 1972.
Fotograf: okänd.


Avkopplingsgymnastik i arbetet inom Sandvik 1947.
Fotograf: okänd.

En person jag träffade förra veckan berättade att en annan person hade försökt leta intressenter för att starta upp ett liknande kulturarvslyft-projekt som de har i Hofors, men att personen gått bet för det verkar inte finnas några som är intresserade. Jag berättade att det finns absolut de som är intresserade men att man måste leta på rätt plats och tipsade om Sandvikens vänner. Får se om tipset förmedlas men jag är inte förvånad över att den här personen har mött ett sådant ointresse. Men letar man rätt så finns det både intresse, kunskap, behov och efterfrågan. Det är dessutom större än vad man kan tro!


Läroverket i Sandviken läsåret 1952-1953.
Fotograf: okänd.

Det finns ett oerhört rikt material på kommunarkivet i form av bilder, kartor, berättelser och livsöden som bara ligger instängt och det blir ingen glad av! En del bilder som kommunarkivet har digitaliserat (b.la. jag, hehe) publiceras regelbundet på Facebook. Det engagemanget som de bilderna skapar visar att det finns ett stort intresse. Man får inte heller glömma alla eldsjälar som arbetar för att ta vara på och lyfta fram Sandvikens historia på ideell basis. Men det räcker inte.

Tyvärr är det inte bara är en majoritet av kommuninvånarna som är likgiltiga inför sin historia. Utveckling motarbetas även ifrån högre beslutandehåll. Det går igen i många kommuner, för att inte säga hela landet från alla högsta styrande organ; kultur (arkiv och museer) ska helst inte kosta pengar eller belasta några resurser utan helst ska det kosta så lite som möjligt. Det finns så många som brinner för det och lika gärna arbetar med det gratis. En viktig fråga att ställa sig dock, vad kommer denna ignorans få för konsekvenser i framtiden?


Stadshusets norra sida från Jansasgatan.
Konstnär: Eigil Thorell.


Foto från folkskollärare Eskil Malmgrens album, 1920-tal.
Fotograf: okänd

Jag har rest mycket i Sverige i mitt liv och har varit in på varenda museum som jag har kommit över. Hur många småstäder som helst i Sandvikens storlek (men även mindre!) har ett stadsmuseum; Tidaholm, Falköping, Hudiksvall, Ljusdal, Söderhamn, Falkenberg, Eksjö, Köping, Landskrona, Skövde, Vänersborg med flera – men inte Sandviken. Varför kan man undra när det finns så mycket att berätta, inte minst om Sandvik? Det är oerhört sorgligt och tråkigt för det finns efterfrågan och ett stort brinnande intresse från kommuninvånare, kommunarbetare och människor som kommer utifrån, men de får inget gehör.


Fotograf: okänd/Ovansjö kommun.

För en månad sedan var jag på en föreläsning här i Sandviken. Den hölls av Owe Ronström som är professor i Etnologi. Temat för kvällen var ”Vem äger berättelserna?”. Tyngdpunkten låg på historia- och kulturproduktion vilket innebär att någonting produceras till att vara historia och kulturarv. En händelse är bara en händelse, ett föremål bara ett föremål. Det är först när någon griper tag i det och bestämmer att detta är historia/kulturarv som det faktiskt blir det och får ett mervärde som höjer sig över det andra som inte är det. Hur detta avgörs beror mycket på hur ett samhälle ser ut och är uppbyggt och vem som har bestämmanderätten. Vad som är kulturarv här, är inte kulturarv där. När någonting lyfts fram på detta vis är det viktigt att ha i åtanke: Vilken/vems historia berättas? Vilken/vems berättas inte? Vem berättar, för vem och i vilket syfte? Vilka konsekvenser får detta? För det finns alltid en tanke bakom, inte sällan ett maktperspektiv, tro inget annat. ”Vinnaren skriver alltid historien.”

Ronström utgick från Visby som på 50-60-talet var en tråkig småstad i en landsbygd som alla försökte fly ifrån och helst inte ville kännas vid. Sedan blev Visby som vi alla vet en världsarvsstad. Därefter har Visby formats och estetiseras för att passa in i den idé som vi just nu har över hur en medeltida hansastad har sett ut och ska se ut för att tillgodose de förväntningar som turisterna har. Nu vill alla till Visby. Men vad ser vi när vi besöker Visby och vad ser vi inte? Jag kan verkligen rekommendera Ronströms bok Kulturarvspolitik, Visby – från sliten småstad till medeltidsikon som går in djupare på detta ämne. Den är väl värd sin läsning och jag har även nämnt den tidigare här och kommer med stor sannolikhet nämna den igen.


Här är en bild på en klappbrygga i kanalen där det tvättas för fullt, troligtvis någon gång på 1930-talet.
Fotograf: Okänd.

När man kommer till Sandviken som besökare har man vissa tankar om staden, det är en liten bruksort där Sandvik är grundat. Bandylaget SAIK har vunnit flera SM-guld på både dam och herr-sidan, biblioteket fick utmärkelsen ”Årets bibliotek” 2010, Tomas Ledin och Malena Ernman kommer ifrån Sandviken för att inte tala om stadens författare Anna Jörgensdotter och Bernt-Olov Andersson.


Enligt boken ”Sandviken 100 år” av Carl Björk och Algot Rudén 1962 visar bilden kor vid kanalen ovanför dammbron i Ovansjövägen (idag Gävlevägen) år 1902.
Fotograf: Anders Olsson, Sandviken.

Utifrån detta har man olika förväntningar på vad man som turist vill se och kan tänkas ta del utav. Även om jag inte vill ha ett estetiserat Sandviken som inte skriker någonting annat än bilden av gammal bruksort, så vill jag att staden i alla fall ska visa någonting. Har man tur är Smedsgården öppen vilket är det närmsta man kan komma ett museum i Sandviken, men där visas främst bruksinteriör och det är ingenting som egentligen är unikt för just Sandviken, om man ska hårdra det. Annars är Sandvikens historia väldigt inlåst och det enda man i huvudsak kan göra som kulturintresserad turist i dagsläget är att titta på byggnader. Bruksområdet är fint, man kan kika på Sandviks huvudkontor som ledningen övergav och man kan kika över stängslet ner på Sandviks gamla område. Biblioteket är öppet alla dagar i veckan och där kommer man åt det närmsta i historieförmedling som man kan hitta i Sandviken. En Soundwalk.

Jag är dock skeptisk till den historia som till och från förmedlas i Soundwalk:en. Det är samma historia som berättas om Sandviken om igen på ett väldigt okritiskt sätt samt väldigt koncentrerat till bara Sandvik och bruket. Bilden av Göransson är icke neutral och jag tycker inte kommunen ska ta ställning i den frågan. Dessutom leds man genom Hyttgatan och centrum men om dessa platser berättas det ingenting. Hyttgatan var ju väldigt speciellt som modern handelsgata på 50-talet; Folkets hus-branden, Sandvikens första varuhus mitt i centrum m.m. Men visst, att Soundwalken har producerats är bättre än ingenting. Men det kan göras mer. Istället rekommenderar jag att göra ett besök på kommunarkivet, där finns allt källmaterial om Sandvikens historia och de som arbetar där är väldigt kunniga och trevliga. Dock är tyvärr arkivet inta lika lättillgängligt som biblioteket.


Korsningen Hyttgatan-Köpmangatan i Sandviken omkring 1960. Varuhuset Tempo till vänster, Sundells möbler och 1924 års Folkets Hus till höger.
Fotograf: Gunnar Nilsson, Sandviken.


Folkets Hus med Rexbiografen i Sandviken under
slutet av 1960-talet. Här i korsningen Hyttgatan-Köpmangatan finns nu Gallerian.
Fotograf: okänd.

De historier och berättelser som lyftas fram om Sandviken är inte helt oväntat väldigt mansdominerad. Män har berättat för män och till stor del ser det ju ut såhär överallt. Det är sedan deras berättelser som lever kvar. Under föreläsningen berättades det att Sveriges största tvättinrättning låg här i Sandviken 1913-1969 och sedan revs den. Varför berättar aldrig någon om den? Sandviken var även sena med att ha ett BB och mödravårdscentral. Vad innebar det för Sandvikens kvinnor? Männen var på bruken och arbetade medan kvinnorna höll ställningarna hemma, men bara männens berättelser om arbete förmedlas. Det finns kvinnor som har många berättelser att förmedla men dessa är det få som intresserar sig för och lyssnar på. Anna Jörgensdotter, Carolina Thorell och Helene Rådberg ville ändra på detta och gjorde ett beundransvärt arbete att lyfta fram kvinnornas berättelser i boken Livfjädrar. De vann sedan 2013 års Stig Sjödinpris för boken.


”Polska skogskvinnan Anna den 3 september 1896”
Fotograf: Carl Sandels, Fredrikstad och Göteborg med flera orter.

Förutom kvinnornas dolda berättelser får man inte heller glömma alla andra vars berättelser inte brukar förmedlas. De finländare som arbetskraftsinvandrade till Sandviken, de människor som har invandrat idag. Alla de människor som bryter normer genom att vara HBTQ. Vilka berättelser bär de på? Just inom HBTQ-området finns det en väldigt intressant berättelse från Sandviken som fler borde få känna till då den säger mycket om synen på HBTQ-personer förr men så även senare.

En annan sak som är viktig att tala om är hur man än idag försöker förminska Sigrid Göransson och hennes pionjär-arbete. Sigrid är en kvinna som lyfts fram som ett helgon då hon arbetade mycket med personalvård och fattigvård inom både Sandvik och Sandviken. Men så var hon som kvinna också ogift hela livet och rörde sig mycket inom manliga domäner. Sigrid var en kvinna som bröt normer på många sätt och det går inte ostraffat. Det har därmed förts fram teorier som att hon skulle ha varit lesbisk, vilket visar både på kvinnosyn och syn på homosexuella hos de som berättar och förmedlar berättelser. Det kan aldrig vara så enkelt att det var bara så Sigrid ville leva sitt liv. Kanske ville hon bara vara självständig och inte ha en man som bestämde över vad hon skulle göra och inte göra? Det fanns flera kvinnor från hennes tid som undvek giftermål av den orsaken. De fick aldrig bestämma själva utan först var det deras pappa, sedan kanske en bror för att sedan underställa sig en man.


Sigrid Göransson (1872-1963), barnbarn till konsul Göransson i Sandviken hälsar på äldre kvinnor vid Ängsbackens ålderdomshem.
Fotograf: okänd, Svenska Dagbladet 1938-09-11.

De historier som förmedlas blir ofta ensidiga och det går hand i hand med vem som berättar utifrån ett visst syfte. Det är viktigt att vara kritisk till alla berättelser man hör. Var Sandviks personalpolitik så bra som det sägs? Var Sigrid egentligen det helgon som man hela tiden får höra? Hur ligger det egentligen till med Dal-Brita och dammen? Är egentligen Sandvikens invånare totalt ointresserade av sin stads historia och att lyfta fram denna i ett museum? Vem är det som bestämmer vilka berättelser som är av allmänt värde för andra att ta del utav? Vem äger egentligen berättelserna?

Vi får hoppas att Magdalena och andra ur hennes generation förstår att också äger Sandvikens berättelser och jag hoppas att de kommer ha större intresse av att förmedla den, med större förståelse och aktsamhet än vad äldre nuvarande styrande generationer har! Snart kommer ni ta över!

Bilderna tillhör Sandvikens kommunarkiv


Kommentera gärna!