Garmarna, Delsbostämman, 2014

Efter lördagens Pride åkte vi till Delsbostämman där Garmarna spelade på kvällen. Ett väldigt stort ögonblick och jag räknade ut att jag hade älskat dem i 18 år och inte 17, shit vad gammal man är. ;D Sedan spelar de inte aktivt som grupp längre så det var verkligen en stor händelse att få se dem live!

Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014

Några av låtarna de spelade:



Som bonus spelade de en av mina största favoriter – Bläck. Det fick mig att tänka tillbaka på när jag och Josef låg i sängen på hans pojkrum för typ 100 år sedan och lyssnade på Garmarna. :)

Förr skall hälleberget rämna såsom is
Förr skall solen borttappa sitt sken
Förr skall skogen bli förvandlad till en duva
Innan jag dig min vän överger

De var SÅ bra, slog nästan upplevelsen när man såg Hanson live för första gången, hehe. De gav otroligt med glädje och energi och publiken gav detsamma tillbaka. Strax innan midnatt var de klara och då åkte vi och satte oss vid en sjö en kort stund tills vi kände att vi hade fött myggen tillräckligt. Ingenting slår Hälsingland på sommaren. <3 Väl hemma åt vi pannkakor och jordgubbar och stupade i säng väl nöjda med dagen. :)

Garmarna, Delsbostämman, 2014


Nu följer en nördig analys, för döm om min förvåning när verkligen alla olika typer av människor i alla åldrar började dansa folkdans på dansscenen direkt när Garmarna började att spela. Så då man fick flytta på sig och verkligen trycka sig mot scenräcket för att inte bli pådansad. :P

Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014

Jag vet att det var en stämma men det kändes som en lagom kulturkrock(chock), det hade ALDRIG hänt i Bohuslän där jag är uppväxt. Där är folkdans någonting man beskådar på avstånd som uppträdande på ”typ midsommar” och det är ett kulturarv man inte deltar i själv hur som helst. Där ses det som någonting gammalt och mossigt och att det är andra, oftast äldre, som försöker hålla liv i det. Tröskeln för att delta är hög då det också för med sig en del stigmatisering. Är man exempelvis ung och deltar ses som man töntig av jämngamla. Här i Hälsingland upplever jag att det är mer folkligt och självklart att vara del av ett kulturarv som faktiskt en majoritet hjälper åt att hålla levande på olika sätt, oavsett ålder.

I Bohuslän finns det knappt någon som äger en folkdräkt utan det förunnas endast den lilla skara som ägnar sig åt folkmusik- och danstradition. Utanför deras ”rum” finns det inte något egentligt användningsområde för den. I Hälsingland finns det istället oftast en dräkt i varje hem och det är en självklarhet att man bär dräkten vid större tillställningar såsom sin egen student, som gäst till bröllop m.m. I huvudsak utövas dock denna tradition bara av kvinnor vilket vore intressant att fundera över…

Skillnaderna länen emellan visar på olika sätt att bevara och hålla det immateriella kulturarvet levande in i framtiden. Genom att göra en grov generalisering kan man säga att i Bohuslän ägnar sig en liten grupp åt att bevara det immateriella kulturarvet vilket automatiskt skapar en bild av det som någonting gammalt, fint, obrukbart, tråkigt m.m. Det gör det samtidigt skört och svårt att angripa eller ta sig an på vilket sätt som helst. Desperationen att skydda det blir starkare vilket ironiskt nog kommer göra det svårare att bevara. I Hälsingland å andra sidan lever verkligen det immateriella kulturarvet. Det är en stor del av människors liv och här har de mycket lättare att rekrytera yngre förmågor genom att man på olika sätt lär ungdomar folktraditionen samtidigt som man visar på hur man kan modernisera och aktualisera den på olika sätt så den platsar i deras kultur.

Garmarna som band har haft en stor betydelse för att göra folkmusiken folklig och ”modern”. Deltagandet av publiken vid kvällens uppträdande förhöjde upplevelsen av bandets framförande och att betrakta de som dansade blev lika intressant som att betrakta bandet. Åskådarnas handling att gemensamt gå upp i dans visade på hur scenen, dansen, åskådarna och musiken i detta fall är en stark enhet som hör ihop. Man lever och utövar tillsammans och dessa delar i enheten kan man inte sära på hur som helst. Man ger liv åt varandra. Inte som det annars är vanligt hur musik/dans/scen brukar vara skilda från åskådarna, där det ena eller andra inte är beroende av varandra på samma sätt. Genom detta alltför vanliga sätt riskerar man att tradition och människor glider alltmer ifrån varandra och blir till två enheter med väldigt liten betydelse för den andra. Traditionen får inget egentligt syfte för människorna eftersom de inte lever genom eller för varandra. Följden blir att traditionen då riskerar att dö.

Då fick jag nördat in på lite sådana saker också. ;) Tänk att man aldrig kan ta av sig sina nördglasögon och betrakta världen som alla andra? ;P Nåväl, jag är oerhört glad över att få möjligheten att uppleva hur olika starkt rotad folkmusik- och danskulturen är på så olika platser i Sverige. Meeeen som vanligt anses ju tråkigt nog föremål och byggnader som det viktigaste att visa upp för hela världen.


Kommentera gärna!