På tal om det här. Jag är väldigt självständig och blir otroligt irriterad på folk som vägrar lära sig saker för de inte kan och förväntar sig att andra ska hjälpa dem – men hur tror de i sin tur har lärt sig? Jag får alltid hjälpa min familj så fort det är nåt datorstrul för att jag “kan”, men jag hade inte kunnat utan google, som vem som helst kan söka på. Ofta är det hur lätta problem som helst så då ber jag dem googla, men näe, det vill dem inte vilket bara slutar med att jag får googla fram lösningen istället. Denna bild är väldigt talande:
Jag har väldigt svårt för det synsättet, jag vill kunna klara mig så långt det går, man kan inte gå och vara beroende av andra, för hur ska man klara sig utan dem då i värsta fall? Ska man stå där då helt handfallen? Självklart finns det saker jag inte kan och som andra gör bättre – och då får de gärna göra det – men jag har alltid intresse av att lära mig saker om det är något jag har nytta utav. Jag vet hur man byter däck på en bil tex och nu när jag har en egen vill jag lära mig sköta och fixa så mycket som möjligt på den, jag har inte haft intresse utav att lära mig det förut för jag har inte ägt någon bil och har då inte sett någon nytta med det. Men nu har jag en och ser mig som så illa tvungen. Därför har jag svårt att se varför folk med tex en dator inte ser nyttan med att lära sig sköta den själv. Jag ställer ju alltid upp och hjälper till i mån av tid, men ja… varför är folk så anti och rädda för att lära sig saker?
Sen påtal om att man ser föräldrarna fördela sysslor mellan varandra och man lär sig se saker utifrån – detta gör pappa och detta gör mamma – detta gör andras mammor och detta gör andras pappor. Jag kan känna att jag med separerade föräldrar har varit förskonad från detta och det är jag glad över. Min mamma är tex väldigt könsstereotyp så jag kan ju tänka mig hur det hade sett ut om de hade levt ihop… Men jag har tex växt upp med en pappa som städat och lagat mat så för mig har det alltid varit en självklarhet att detta ska män också göra.
Jag har också varit förskonad i min syskonskara som bara bestått av flickor att det inte varit någon könsstereotyp uppdelning av sysslorna där heller. Vi har fått hjälpa till med allt från städning, matlagning, klippa gräs, bygga IKEA-möbler, tvätta bilen och till att byta däck. Detta kanske också är något som hade sett annorlunda ut om jag hade haft en bror? Jag är därmed glad att jag inte har haft en bror för då kanske jag inte hade varit den jag är. Detta har gett mig en syn på livet där jag vägrar se på mig själv som ett våp som inte klarar något och jag skulle aldrig heller kunna dela mitt liv med någon som förväntar sig att jag ska laga dennes mat eller tvätta dennes kläder eller att han ska utföra vissa sysslor för att han råkar vara just en han.
Jag tror absolut på uppdelning av sysslor i hemmet men då för att man vill eller känner att hen gör det bättre (eller vad som blir mest praktiskt utifrån en relation), men inte av att det förväntas pga personens kön.
Det är dessutom skitmärkligt och läskigt med föräldrar som inte lär sina barn att göra saker som att laga mat eller sköta ett hushåll utan gör allting åt dem. Hur förväntar de sig att de barnen ska klara sig när de flyttar hemifrån? Minns att jag som 18-åring en gång hörde en annan tjej på busshållplatsen säga att hon visste inte hur man kokade gröt eller kokade pasta. Hade jag velat gapa som en fisk hade jag gjort det. Själv lärde jag mig bådadera redan som barn, det också.
Jag fick tex lära exet att tvätta för det fick inte han lära sig hemma. Han har dock fått lära sig allt annat så jag vet inte varför inte just att tvätta. Anyhow, det fick jag lära honom för jag tänkte inte göra det åt honom och sedan skötte vi alltid tvätten tillsammans. Och tvätta kan han idag göra helt själv tack vare mig. 
Ända sedan barnsben har jag alltid ifrågasatt normer och varför jag ska göra och vara på ett sätt för att jag är tjej och trots att folk ideligen velat stuva in mig i en sådan roll. Jag har alltid ifrågasatt och kommer fortsätta att göra det (och nej, det gäller inte bara könsnormer). Som barn lekte jag krig med de andra tjejerna, vi lekte mamma-pappa-barn, jag och syrran lekte med lego, bilar och barbie, jag lekte aldrig med dockor (och har fortf inget intresse av att leka med eller ta hand om dem aka barn), jag läste Bert och Sune istället för Kitty och tvilling-böckerna (som jag ännu aldrig läst en enda utav), jag slog till killarna på rasterna i mellanstadiet när de mobbade mig, jag hatar sport, totalt ointresserad av bilar, jag har regelbundet spelat datorspel sedan mellanstadiet, i högstadiet ifrågasatte jag varför jag skulle sminka mig när en tjejkompis frågade mig varför jag inte hade gjort det, jag ville inte fnissa och göra mig till för killar för att de skulle gilla en, jag vägrar föda barn bl.a. bara för att jag som kvinna förväntas göra det, jag ifrågasätter varför jag ska raka mig, jag älskar att baka.
Och allt detta har jag gjort och gör jag för att jag är jag och för att jag vill eller inte vill, inte för att jag råkar ha ett visst kön. Enda nackdelen är väl att jag aldrig kommer få ett barn som ser det. Det är tur att det finns andra som kan fylla det syftet.
