Jag är inte mitt kön.

På tal om det här. Jag är väldigt självständig och blir otroligt irriterad på folk som vägrar lära sig saker för de inte kan och förväntar sig att andra ska hjälpa dem – men hur tror de i sin tur har lärt sig? Jag får alltid hjälpa min familj så fort det är nåt datorstrul för att jag “kan”, men jag hade inte kunnat utan google, som vem som helst kan söka på. Ofta är det hur lätta problem som helst så då ber jag dem googla, men näe, det vill dem inte vilket bara slutar med att jag får googla fram lösningen istället. Denna bild är väldigt talande:

Jag har väldigt svårt för det synsättet, jag vill kunna klara mig så långt det går, man kan inte gå och vara beroende av andra, för hur ska man klara sig utan dem då i värsta fall? Ska man stå där då helt handfallen? Självklart finns det saker jag inte kan och som andra gör bättre – och då får de gärna göra det – men jag har alltid intresse av att lära mig saker om det är något jag har nytta utav. Jag vet hur man byter däck på en bil tex och nu när jag har en egen vill jag lära mig sköta och fixa så mycket som möjligt på den, jag har inte haft intresse utav att lära mig det förut för jag har inte ägt någon bil och har då inte sett någon nytta med det. Men nu har jag en och ser mig som så illa tvungen. Därför har jag svårt att se varför folk med tex en dator inte ser nyttan med att lära sig sköta den själv. Jag ställer ju alltid upp och hjälper till i mån av tid, men ja… varför är folk så anti och rädda för att lära sig saker?

Sen påtal om att man ser föräldrarna fördela sysslor mellan varandra och man lär sig se saker utifrån – detta gör pappa och detta gör mamma – detta gör andras mammor och detta gör andras pappor. Jag kan känna att jag med separerade föräldrar har varit förskonad från detta och det är jag glad över. Min mamma är tex väldigt könsstereotyp så jag kan ju tänka mig hur det hade sett ut om de hade levt ihop… Men jag har tex växt upp med en pappa som städat och lagat mat så för mig har det alltid varit en självklarhet att detta ska män också göra.

Jag har också varit förskonad i min syskonskara som bara bestått av flickor att det inte varit någon könsstereotyp uppdelning av sysslorna där heller. Vi har fått hjälpa till med allt från städning, matlagning, klippa gräs, bygga IKEA-möbler, tvätta bilen och till att byta däck. Detta kanske också är något som hade sett annorlunda ut om jag hade haft en bror? Jag är därmed glad att jag inte har haft en bror för då kanske jag inte hade varit den jag är. Detta har gett mig en syn på livet där jag vägrar se på mig själv som ett våp som inte klarar något och jag skulle aldrig heller kunna dela mitt liv med någon som förväntar sig att jag ska laga dennes mat eller tvätta dennes kläder eller att han ska utföra vissa sysslor för att han råkar vara just en han.

Jag tror absolut på uppdelning av sysslor i hemmet men då för att man vill eller känner att hen gör det bättre (eller vad som blir mest praktiskt utifrån en relation), men inte av att det förväntas pga personens kön.

Det är dessutom skitmärkligt och läskigt med föräldrar som inte lär sina barn att göra saker som att laga mat eller sköta ett hushåll utan gör allting åt dem. Hur förväntar de sig att de barnen ska klara sig när de flyttar hemifrån? Minns att jag som 18-åring en gång hörde en annan tjej på busshållplatsen säga att hon visste inte hur man kokade gröt eller kokade pasta. Hade jag velat gapa som en fisk hade jag gjort det. Själv lärde jag mig bådadera redan som barn, det också.

Jag fick tex lära exet att tvätta för det fick inte han lära sig hemma. Han har dock fått lära sig allt annat så jag vet inte varför inte just att tvätta. Anyhow, det fick jag lära honom för jag tänkte inte göra det åt honom och sedan skötte vi alltid tvätten tillsammans. Och tvätta kan han idag göra helt själv tack vare mig. :)

Ända sedan barnsben har jag alltid ifrågasatt normer och varför jag ska göra och vara på ett sätt för att jag är tjej och trots att folk ideligen velat stuva in mig i en sådan roll. Jag har alltid ifrågasatt och kommer fortsätta att göra det (och nej, det gäller inte bara könsnormer). Som barn lekte jag krig med de andra tjejerna, vi lekte mamma-pappa-barn, jag och syrran lekte med lego, bilar och barbie, jag lekte aldrig med dockor (och har fortf inget intresse av att leka med eller ta hand om dem aka barn), jag läste Bert och Sune istället för Kitty och tvilling-böckerna (som jag ännu aldrig läst en enda utav), jag slog till killarna på rasterna i mellanstadiet när de mobbade mig, jag hatar sport, totalt ointresserad av bilar, jag har regelbundet spelat datorspel sedan mellanstadiet, i högstadiet ifrågasatte jag varför jag skulle sminka mig när en tjejkompis frågade mig varför jag inte hade gjort det, jag ville inte fnissa och göra mig till för killar för att de skulle gilla en, jag vägrar föda barn bl.a. bara för att jag som kvinna förväntas göra det, jag ifrågasätter varför jag ska raka mig, jag älskar att baka.

Och allt detta har jag gjort och gör jag för att jag är jag och för att jag vill eller inte vill, inte för att jag råkar ha ett visst kön. Enda nackdelen är väl att jag aldrig kommer få ett barn som ser det. Det är tur att det finns andra som kan fylla det syftet. :)

Sluta kom ut!

Tänkte prata om ett spretigt… ämne som jag ofrivilligt(?) har kommit att engagera mig ganska mycket sedan en sak jag var med om förra året (nej, tänker inte prata öppet om det, och det kommer inte vara i fokus här). HBT…och numera Q oxå? Förut var det mer jaja, whatever, folk är homo/bi so what men har läst en del på senaste året på olika HBT-forum av olika anledningar osv och blivit mer kritisk mot den form av rörelse det skapat. Detta blir lite svamligt men försök häng med i hur jag menar, tack. :P

Anja Pärsson kom som bekant ut i radio på bästa sändningstid för några dagar sedan. Ja, gjorde hon verkligen det? Som jag minns det pratade hon om sin stora kärlek och eftersom hon varit med män förut men det är en kvinna nu har alla gått i taket. Jag är så jävla trött på hela komma-ut-grejen. Varför ska folk ens behöva komma ut? Varför är det så förbannat jävla viktigt vem eller vad man ligger med och i vilken del av livet man gör det? Det är definitionerna som gör att folk blir förvirrade, rädda och det är dessa som skapar en anledning att skilja människor åt. Räcker det inte med att vi alla är sexuella varelser? Varför är det så förbannat viktigt med definition? Tänk bara på alla sexuliteter som inte passar in under HBT! (Ja, det finns fler och än lär inte den sista vara upptäckt) Varför är det så jävla viktigt att andra ska veta och varför måste andra veta? Varför älskar media när kändisar kommer ut, varför måste det täcka löpsedlarna? VARFÖR ÄR DET SÅ REVOLUTIONERANDE? “Hej jag knullar och är kär” – åh vad ovanligt! Det måste vi genast skriva om!

Men tillbaka till att komma ut, ja det kan vara ett helvete och jadajada – vi vet. Men någonting jag har funderat på, kan inte detta till stor det vara t.ex. RFSL:s fel själva? Om man ser till marknadsföring och media och Pride så är det ideligen stereotyper som lyfts fram. Glitterslemmiga fjolliga exhebitionistbögar som gör allt för att synas, dragqueens, extrema transor som är jättefjolliga eller jättemaskulina – aldrig något emellan av någon märklig anledning (men det där med transor är ytterligare ett kapitel jag inte riktigt greppat än, funderar mkt i banor av stor påverkan av genus men det är en annan diskussion), läderbögar, butchflator osv… Det är den synen allmänheten får på HBT(Q). Det är den synen man har på folk som kommer ut om man är mindre smart eller insatt som många faktiskt inte är, speciellt den äldre generation eller folk från “landet”, och inte förstår att alla är olika. Man är inte fjollig för att man är född till bög. Det är ett personlighetsdrag som inte styrs av sexualiteten. Fler heteropar har analsex än bögpar. Punkt.

Kan det inte vara rädslan för att behöva grupperas med dessa eller bli sedd som en del utav dem, som gör att folk är rädda för att komma ut (förutom allt annat)? För att de känner att de inte kan eller vill identifiera sig med dessa och inte vill bli sedd som dem utan helt enkelt vill bli sedd som sig själva? En helt vanlig tjej/kille/hen i villa, volvo, vovve med Svensson-jobb som hatar schlager. Som inte är ett dugg extrem och som är helt ointresserad av Pride och HBT(Q)-frågor och bara vill sitta hemma med sina vänner en fredag och grilla och sedan knulla sin kille/tjej som alla andra? Varför lyfts inte människor som dessa fram? Varför ska det alltid vara så extremt? Jag tror HBT-politiken/marknadsföringen/whatever hugger sig själva i foten många gånger.

Jag började fundera över detta idag då Jonas Gardell twittrade/Facebookade: “Den homorörelse Anja inte vill veta av ÄR förutsättningen för hennes möjlighet att leva öppen idag. Det finns inte en mänsklig frihet eller rättighet som vunnits utan politisk kamp och personligt mod. Hedra de som kämpar!” Detta är alltså kritik riktat mot att Anja sa att hon inte ville delta i Pride eller helt enkelt vara en gayikon utan vill vara ifred med sin familj och får nu från flera håll kritik för detta. Jag förstår inte varför, av dels de anledningarna jag just gav. Först får hon gömma sin sexualitet av rädsla för homofobiker, sedan får hon kritik från HBT-håll för att hon inte vill vara en del av “dem.” Anja vill inte vara lebb-Anja, Anja vill bara vara Anja.

Anja kan och bör kanske vara tacksam, men ska det vara ett krav att vara ett del av det och varför? Anja sa att hon ville vara ifred och jag förstår inte varför hon inte ska kunna det. Sen när måste människor vara delaktiga med varandra bara för att man delar samma sexualitet? Vad säger att vi har någonting gemensamt bara för att att man råkar vara HBT och därmed måste umgås och engagera sig tillsammans? Jag förstår inte det synsättet. Sexualiteten är inte en anledning att knyta vänskapsband eller göra saker tillsammans, iaf väljer inte jag folk att umgås med utefter det överhuvudtaget. Men idag gör folk det och jag tycker det är absurt. Det är som om man skulle vända sig till folk som i första hand delar ens hudfärg, hårfärg eller något annat medfött. Fattar ni hur löjligt det är? Ändå är det politiskt korrekt och det sker hela tiden.

Problemet är att det bara gör samhället mer sekulariserat, och inte blir det bättre av att det finns HBT-folk som är lika inskränkta som homofobiker och avskyr allt som heteronormen står för och sånt heteros “gör” (vad det nu är) och ser ner på heterorelationer samt de HBT-personer som väljer att leva som heteros. Ja, det finns dem som är så korkade. HBT-människor som lika gärna kunde vara homofobiker, underbart… Hur blir saker bättre av det?

Så länge man fortsätter skilja folk åt och dela upp i sexualitet som RFSL gör och förstärker stereotyper kommer HBT alltid ses som något avvikande. Varför kan inte alla bara ses som ett, varför räcker det inte bara med att vi är sexuella-skitsamma-vad? Inget är mer norm eller mer okej än det andra. Allt ska vara lika förbannat självklart och okej!

Samt, varför vara stolt över något man är född med? Stolt är man över saker man presterar. Fira gärna sexualitet, men då alla tillsammans utan HBT-stämplar.

Liknande tankar:
Pissväder & att komma ut på “rätt” sätt
Könsstympning & osolidarisk Pärson?
Varför behöver vi ”komma ut” 2012 ??
HBT – Homonormativ Beteende Terapi
Sandahl, Pärson och ”klubben” sexualitet
“Jag ville inte bli homo-Matilda”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Man känner av sin klasshörighet när folk på jobbet pratar golf på fikan.

Det är lite lustigt egentligen. Jag har ingen aning om hur dyrt det egentligen är att spela golf, är det verkligen dyrare än ridläger, hockeyutrustning eller för all del nytt objektiv? Eller kallas det bara moderatbandy av tradition? Jag har nog aldrig träffat någon med arbetarklassbakgrund som sysslar med det, men ändå kan folk därifrån ägna sig åt andra nämnda dyra hobbies. Så hur är det egentligen? Är det mer en kultur att golf bara spelas av människor från medelklass?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Helt galet jävla förslag.

Tänkte säga lite om det här… “kulturarvslyftet” regeringen lagt fram. Det råder idag hög arbetslöshet bland kulturarbetare, och för mig med utbildning och som vill jobba med detta känns det tungt när man överallt får höra att det finns jobb men ingen budget att anställa. Det var inget oväntat dock, men det är detta jag brinner för och vill göra så jag har valt den vägen ändå.

Tidigare har regeringen varit väldigt snål med pengar till kultur, men nu finns det tydligen massor och samtidigt ska det kombineras med att sätta utförsäkrade i arbete. När jag sedan är klar med min examen ska jag alltså konkurrera med billig arbetskraft. Det kommer ju gå skitbra.

Får höra hur det måste ju sättas in folk för att ta hand om och leda de utförsäkrade i deras arbete, men jag vill inte vara någon vuxenskötare, jag vill jobba med deras jobb genom att digitalisera kulturarvet. Men det kan jag alltså se mig om i himlen efter nu. Samtidigt visar det på ett förakt mot kulturarvsutbildningar att det är bara slöseri med tid när helt outbildade människor kan utföra samma jobb som utbildade!

– Det här är en brygga in till arbetsmarknaden med meningsfulla jobb som annars inte skulle ha blivit utförda, säger Hillevi Engström.

Vad konstigt, ni har aldrig tidigare tillsatt pengar för detta!

Helt galet jävla förslag. Låt de sjuka vara sjuka och tillsätt mer pengar för att anställa arbetslösa kulturarbetare!

Regeringen tycker att sjukskrivan ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbet i regeringen.
Mark Levengood på Twitter.

Här kan man läsa om vilka konsekvenser som uppstått genom tidigare liknande satsningar.

“All den digitalisering har fått göras om”

Länkar:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kreativitet.

Nevnarien pratar om kreativitet här, och jag känner igen mig mycket. Kreativitet har alltid varit en stor del av mitt liv och jag har också haft olika faser där jag gjort saker. När jag var yngre var det mycket teater, jag spelade keyboard, sjöng, kodade hemsidor, målade och ritade och jag skrev dikter. Ingenting av det kändes dock “rätt”. Det var ingenting jag brann för eller kände att detta var något jag vill utvecklas inom. Jag blev aldrig bättre för det gav mig ingenting tillbaka. Jag var för kass, jag var inte ens i närheten av att ens kunna bemästra någonting utav det. (Det är bara pianospelandet jag vill lära mig mer utav men det ligger på is då jag inte har ett piano, inte har råd osv.) Foto är någonting som har funnits runt mig ända sedan barnsben då pappa höll på med det osv, men det är ingenting som kändes lockande förrän de digitala systemkamerorna blev mer amatörvänliga och 2008 fick jag en D40.

Foto är någonting jag verkligen har kommit att brinna för, som är roligt fortfarande och som jag känner att jag ideligen utvecklas inom och som jag verkligen vill lära mig mer utav. :) Det finns ingen ände på all den teknik man kan lära sig, möjligheterna tar aldrig slut. :) Som det känns nu är det någonting jag kommer ägna mig åt tills jag dör. Och ibland lyckas man få till det där fotot som man känner att “Ja, det här blev riktigt bra.”

Något som dock väldigt få vet om och som jag började ägna mig allt mer åt när jag flyttade hemifrån är bakning. Kakor, pajer, bröd… Det är jätteroligt även om jag inte ägnar mig åt det regelbundet. Men ibland faller lusten på och då känns det så skönt att kunna skapa någonting som inte behöver bli perfekt (som perfektionist har jag svårt för nederlag) för det ser ändå alltid aptitligt ut och det blir gott! :)

Men oavsett vad jag gör så kommer kreativiteten alltid finnas med mig för det är en så viktig del för mig för att kunna få utlopp för allting som finns här på insidan. :)

Några av mina mest “intressanta” foton på Flickr:
8/365 & 2/52 - My first camera
Kitten. :)
Celebrating 20k shots on my D80. :D
Weird flowers
Tamron spam
Norrfly
107/365

:S

Var med om en liten udda sak häromdan. Vi har ju haft olika handledare på kursen under semestern men nu har vi fått tillbaka vår ordinarie. Så frågade hon vad vi hade gjort med de andra under semester så frågade hon utifrån deras namn. Så när vi skulle berätta vad vi gjort med en så frågade en i kursen “Vem var det nu igen?”, varav handledaren svarar: “Det är hon som är lite rund, ja, ganska överviktig, hon har lite problem med vikten.” Och jag häpnade. Hur kan man ens välja att beskriva en människa utifrån dennes vikt? Speciellt när människan inte ens var speciellt “rund”. Överviktig, ja, men knappast mer än 10kg. Varför väljer man att hänvisa till någon utifrån det? Hon kunde inte ha sagt: hon har svart hår, hon med socionomutbildning, hon som… ja, vad som helst. Men att gå direkt på vikten, äckligt tycker jag det är. Hade blivit otroligt ledsen om någon hänvisade till mig med typ “Hon med alla kilona på magen.” Vafan, man är väl lite mer än så.

Läs även andra bloggares åsikter om

Drömhemmet

Och på tal om inredning. Jag älskar ju sjukt många stilar vilket kommer ställa till det när jag skaffar hus för allting ska ju vara enhetligt blabla. Jag är ju svag för botaniska mönster men även toile-de-jouy-mönster älskar jag. :D

Sen vill jag ha ett mörkt gotiskt rum med mycket svart, döskallar och facklor.

Sen vill jag ha ett rum med franska medaljonger på väggarna med många mörka trämöbler. Gärna någon grön eller vinröd tapet. Lite sådär viktorianskt biblioteksinspirerat.

Samtidigt som jag kan uppskatta det som är modernt och minimalistiskt.

Vilket rum som blir vad vet jag inte riktigt, allt jag vet är att jag vill ha ett vitt lantkök med smidesbeslag och smidesdetaljer och gärna något stor antikt slagbord, vedspis och självklart ett walk-in-skafferi! :D

Allting inhyst i ett 1800-tals hus med alla fina detaljer bevarade, pardörrar, fina gamla handtag, höga fönster, och mycket snickarglädje. Folk skulle bli shizofrena av att komma hem till mig. :D

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Second best

Läste detta på ett forum “Jag läste i en bok att man aldrig kan hitta någon som uppfyller ens önskelista till 100%. Däremot kan man hitta någon som t.ex. uppfyller 80% av vad man absolut vill ha ut av en partner.”

Så om man en gång hittat nån då som stämmer till 95% hur gör man då sedan för att sänka sina krav och nöja sig med något mindre?

Läs även andra bloggares åsikter om

Alla är en fotograf!

Som etnologi-nörd gör detta mig helt lyrisk. Uppmanar verkligen alla att skicka in sina vardagsbiler, även vardagen är viktig att dokumentera!

Dock var det en annan sak angående det här som jag tänkte kommentera. Jag läste om detta projekt i en artikel i gårdagens Arbetarblad, där mannen i videon, Carl Johan De Geers, sa nånting om att alla digitalbilder kommer försvinna. What?! Tänkte både jag och Josef. Hur är det ens möjligt? Allting är ju nästintill digitaliserat idag och det som inte är det håller på att bli digitaliserat genom inscanningar osv. Just för att det digitala mediet är så bra och lättvindigt. Visst är det känsligt om något skulle gå fel, men säkerhetskopierar man har man ju det på det torra – och det är ju DET som är så bra med det digitala mediet – att det går att kopiera och sprida mycket enklare en ett fysiskt medium som kanske bara finns i ett exemplar. Ett digitalt medium kan man kopiera i tusen exemplar, spara 100 säkerhetskopior på olika ställen och sprida resten som i sin tur blir kopierade osv osv. Någon som förstår vad han menar med att alla digitala bilder kommer försvinna? Hur är det ens möjligt? Det digitala mediet är ju mer beständigt än en papperskopia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rant

När jag fotar så kommer hälften av min inspiration ifrån andra fotografer. Hur de lagt upp en viss komposition, hur de fångat ljuset, objekten osv… Flickr är en fantastisk källa för detta. Ibland brukar jag även kika in hos Sveriges högst rankade fotobloggar. Michaela och Lina ligger som alltid i topp vilket jag kan förstå. De är unga, drivna och tar skitbra bilder. Enda nackdelen med de tycker jag är att de är ganska lika i sitt bildspråk. Anyway, var inte de jag skulle ägna min rant åt utan alla de som kommer efter som jag inte vill nämna specifikare vid namn då det handlar om typ… alla… :P (Ni får kolla själva http://omdigitalkameror.se/fotobloggar/ och http://www.toppblogg.se/?category=7)

Alltså eh. Vad är det som är så bra? Av typ hundra nästkommande toppfotobloggare finns kanske 2-3 guldkorn som borde kommit precis nästefter Michaela och Lina i rankingen men gör det inte. Vet att det har med besök och sånt att göra, så varför väljer folk att titta på suddiga foton, underexponerade, folks mat, kläder, dåligt fokus, sig själva osv osv… totalt oredigerade, tråkiga och intetsägande? På vilket sätt blir det fotobloggar? Personligt vill jag kalla det. Vilken inspiration får man av en matbild taget i ett snap-shot? Varför får en sådan “fotoblogg” mer besökare än seriösa sådana som tänker ut motiv, komposition mm? Snälla kan nån förklara?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,