Klockren text!

You know me. I’m that woman who doesn’t want children.

I have to admit that the preconceptions about women like me are accurate: I don’t want to give up my freedom. I want to have a career. And I feel no need to look after a little person.

Hearing babies crying in the train brings out my aggressive side. I don’t know how to talk to young children. I can’t understand people’s delight when they talk about cute baby videos. Sometimes I even wake up in a sweat in the middle of the night because I dreamed I was pregnant.

Perhaps I’m missing a gene or an instinct. Or maybe I’m just programmed the wrong way.

Dearest parents, I’m afraid that you and I will never have much in common. There’s a lot you don’t understand about me, and plenty I can’t understand about you. In the future there will be more and more people like me who have no desire to join your exclusive club. Who decide against a life with children.

This is why there is something I would like to say to you — as my contribution to mutual understanding between different peoples, you could say. I would like you to know that while I might not understand you, I admire you.

I admire the fact that you have decided you make your own life secondary to that of another person. Forever. From the day you become parents, nothing else will ever be more important than your child’s life again. Not even your own needs.

Maybe sometimes you’d like to go out with your friends in the evenings. But instead, you stay at home and read your children bedtime stories. You tuck them in, kiss their foreheads and leave the door open so that they aren’t scared.

Maybe you’d like to go on a vacation to the Caribbean — go on a cruise, go diving. But instead, you go on holiday to a farm so that your children can pet the animals. Or to a hotel resort in Majorca where there are log flumes and paddling pools. Maybe some years you don’t even go on vacation because it’s too stressful and expensive to take young children.

I admire the fact that you stay calm — even when your children sometimes behave like little monsters. You love them — even when they say things to hurt you. You dry their tears when they cry out of anger at you.

You wipe their behinds, clean their noses, let them spit on you. And you aren’t even disgusted by it. Instead, you take your children’s sticky little hands in yours and make them feel like they’re the most valuable thing in the world to you.

You, mothers, more than anyone, are asked to accept that your career may have to wait. Your professional achievements and goals are meaningful to you. Perhaps just as your years of knowledge and hard work begin to pay off is when you make a choice to take time off to have a baby. Even without the certainty that you will able to pick things up right where you left off. I admire you for this courage.

I admire the fact that you can spend hours playing Go Fish or Uno, pretending that you have no idea what all the cards are. I admire the fact that you take the time to braid a doll’s hair or look for that darned Playmobil figure’s hat — even though you still have so much more work to do.

You listen to your children when they tell stories with no punchline or which often make little sense at all. You laugh at jokes which aren’t funny. You hang on their every word as though they are recounting untold wisdom.

More than anything, though, I admire the fact that you take the biggest risk there is: you dedicate your entire being to another person. You agree to be part of a relationship which nobody can ever destroy.

I can imagine how worried you must be when you children get ill. When they don’t come home on time. I can imagine the pain you must go through when something bad really does happen. Losing a child must be the worst thing that a person can go through.

Of course, all of these thoughts are just what I assume. Only you know what it really means to be parents. And all parents are different. But perhaps this will show you that while people like me might be childless, we are not heartless. We see all the hard work you do. And we say: You have our greatest respect.

Källa

Skulle hellre bära en korsett i nio månader.

Bara en ytterligare anledning att inte skaffa barn. Nasty!

2014

Dags för en årsresumé, antar jag. :) 2014 har överlag varit ett riktigt bra år och framförallt sommaren var magisk!

… med mera. Har stora förhoppningar för hur 2015 kommer bli, ser just nu riktigt ljust på framtiden!

Här kommer som vanligt en sammanfattning av mina favoritbilder från det föregående året månad för månad. :)

Januari
Cold Winter HymnCold Winter Hymn
Ida

Februari
Skruttis

Mars
Blåsippan ute i backarna står, niger och säger nu är det vår.

April
Vitsippor
Vitsippa
Tjur
Tjurar
Blåsippa
BlåsippaVitsippa

Maj
Gästrike-Hammarby brukAbandoned house - Revisit
Jädraås bruk

Juni
Gammlia, Västerbottens museum
ArthasEmils student
Cruising Ljusdal 20140614Cruising Ljusdal 20140614
AnnePride Hudik, 2014
Josef

Juli
Garmarna, Delsbostämman, 2014
Garmarna, Delsbostämman, 2014Garmarna, Delsbostämman, 2014
Volkswagen gettogether

Augusti
Josef och Mirjam
Malin och EmanuelMotljus

September
Forsbacka bruks herrgård

Oktober
Hammer

November
Cat Exhibition

December
Midvinterglöd 2014
#hudikmotrasism

Har nu i december även hittat en helt fantastisk foto-inspirationskälla så ska berätta om henne i något framtida inlägg bara jag får tid. :)

Så jävla bra skrivet.

Jag undrar om de som skriver, de som tolkar siffror, de som förbannar, de som hävdar att de har en sägan i frågan egentligen vet någonting över huvudtaget. Om någon kritiker mött en enda person med tveksamma diagnossymtom så innebär det ofta att ALLA fabulerar. För mig är det helt orimligt att jag skulle uttrycka mig som självutnämnd expert vad gäller cancerpatienter, diabetes, epilepsi eller någon annan åkomma. Jag har nämligen ingen som helst erfarenhet av dessa tillstånd. Det är fantastiskt fascinerande att så många upplever att de har expertföreträde vad gäller frågan ADHD.

…eller depression, ångest och allt annat som inte är fysiskt i allmänhet ”godkända” åkommor att lida utav.

Källa

Andra bra inlägg av skribenten:
http://madelein.se/2014/june/varfor-domer-manniskan.html
http://madelein.se/2014/february/jag-onskar-att-vissa-saker-vore-mindre-komplicerade.html
http://madelein.se/2014/june/ok-bara-for-att-jag-vill-forenkla-tillvaron-betyder-inte-det-att-jag-inte-bryr-mig.html
http://madelein.se/2013/september/med-att-spela-med-vara-barns-liv.html
http://madelein.se/2014/may/det-har-ar-ett-not-so-happy-inlagg-vad-vet-du-om-suicid.html
http://madelein.se/2013/april/med-tankar-om-medmansklighet.html

Bye bye, Social fobi!

Det senaste halvåret har jag ställts inför många socialt krävande situationer, både yrkesmässigt och privat, som tidigare skulle ha gett mig en panikångest utan dess like. Men nuförtiden reagerar jag med hög förvåning över att jag inte känner någon minsta gnutta ångest överhuvudtaget! Det är så sjukt härligt! Hur någonting som tidigare var en vardag för mig inte längre existerar. Som häromdagen då vi var på en tillställning med för mig totalt okända människor och ångesten är som bortblåst och det har hänt vid flera liknande tillfällen det sista. Jag är så glad för det var ett av mina sista riktigt stora ångestmoment som jag aldrig trodde jag skulle övervinna men nu har jag gjort det! Jag är bäst, haha!

Jag har landat i att acceptera att jag är introvert och värdelös på att ”mingla” och det är okej, för alla kan inte vara likadana. Det är så skönt att inte känna den där pressen över sig längre att jag måste vara mer utåtriktad och social och få ångest när jag inte är det, för nej, man måste ingenting! Man kan inte vara någonting man inte är! Jag är sånhär och det är okej, för jag har så många andra bra sidor som andra inte har. Det är omöjligt att vara allt. Man måste tillåta sig att vara sig själv och lämna socialiserandet till de som är bra på det. :)

White flower
Vita blommor av för mig okänd art, fotade i svärmors trädgård tidigare i veckan. Nikon D610 + 50mm.

:D

Ni vet känslan när man har gått och gruvat på någonting så otroligt länge för att slutligen äntligen ta tag i det? Det känns som hela världen faller från ens axlar och som svar får man en ljusning. Den känslan kan inte bli bättre.

”Om ADHD inte finns är jag en anka.”

Folk säger så mycket. Folk har så mycket kunskap och åsikter som man inte vet var de snappat upp. På flashback och familjeliv kanske. I aftonbladets kommentatorfält. Nittiotalstidningen en Ding-ding värld.

Särskilt viktigt verkar det vara att gå runt och säga saker om de sjukdomar och funktionshinder som vi börjar få mer och mer kunskap om nu när utvecklingen går framåt.

Försökte reblogga inlägget men verkar inte vilja funka om man är WordPress-self-hostad. Bra inlägg detta i vilket fall.

Samt det här skrivet av samma person:

Låt inte någon annan få höra av sin chef att: ”Ja vi hade ju förväntat oss att den vi anställde skulle komma på sina pass.”

Låt inte en ingift släkting säga att den inte tror på sånt där, att hen också hade kunnat ta en massa piller och varit hemma men inte gjorde det eftersom man inte gör så; man jobbar.

Låt inte en kurator säga till någon att den inte ska blogga om sin sjukdom för då blir den bara bekräftad.

Låt inte en kurator heller säga att man ska gå ut och gå mellan kl 10-14 varje dag då det är soooooooool, för att gå ut på kvällen, som deprimerade brukar göra, är ju helt meningslöst.

Låt inte en vidrig kommentar trycka ned dig. Låt den inte säga att du är dålig, oansvarig, lat eller omogen.

Är också oerhört trött på alla som förminskar människors problem, sprider massa myter och påstår att vissa diagnoser är överdrivna, överdiagnostiserade eller än värre – inte finns! Häromveckan postades detta pinsamma debattinlägg i den lokala tidningen och det bara skriker okunskap. Som tur var kunde Immanuel Brändemo ge ett bra svar.

Lider man inte själv av diagnos eller funktionshinder ska man inte uttala sig om hur människor med diagnos eller funktionshinder ska vara eller göra, hur svårt eller lätt det är eller vilka förutsättningar människor har eller inte har eftersom man inte själv vet vad det innebär att faktiskt leva med det. Inte går folk och gnäller över människor med fysiska funktionshinder men så fort det är psykiskt och inte syns kan man tydligen häva ur sig vad som helst!

Vilken dag!

Skulle träffa mamma över en lunch på stan idag men väl i stan så frågade hon om jag ville följa med till Valbo istället. Där har jag inte varit sedan före jul tror jag, så det kunde jag inte tacka nej till då jag verkligen behöver nya kläder! Så ett par byxor och en tröja fick jag köpt. Tröjan är i XS. Känns skumt för det var ju ett liiiitet tag sedan man kunde köpa sådana storlekar, från HM av alla ställen med, men det är väl bara att vänja sig nu. :D

Jag köpte dessa byxor som jag tyckte var hur snygga som helst. Det tyckte inte mamma alls men det är ju inte ovanligt att vi tycker olika om kläder. ;) Men sen när jag provade dem så tyckte hon faktiskt att de såg väldigt bra ut på. ;)


Sedan skulle vi tillslut luncha då… och plötsligt hade fem timmar gått. :D Jag har inte haft tid att träffas på typ 1½ månad då jag har haft så otroligt mkt att göra att jag knappt har hunnit andas. Så det märktes ju att man hade en del att prata om men som vanligt kommer man ju in på annat också. :P

Sedan berättade hon liten detalj i förbifarten om min barndom som skulle kunna vara ett stort svar på en känsla jag har burit med mig hela livet men som jag inte har kunnat förstå varifrån den kommer, och då är det ju inte så lätt att arbeta med den heller. Men den är lilla detaljen förklarade så mycket och gav så mycket svar på olika saker. Häftigt hur en sådan liten detalj kan fylla så mycket luckor, och det blev bara av en slump. Så nu kan jag släppa det och det känns oerhört skönt.

Lösenordsskyddad: Hej och hå…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det har jag också funderat över många gånger.

Jag skulle vilja fråga alla de människor som kallat mig parasit, sagt att jag ska ta livet av mig så de slipper ge sina skattepengar till mig och så vidare, hur ofta de skriver dessa kommentarer till någon med en fysisk sjukdom..säg cancer?

Sara

Som om det skulle vara någon skillnad? Som om man väljer psykisk ohälsa själv? Nej, fattar inte hur folk tänker.

Imorgon ska jag göra en otroligt stor utmaning som jag inte gjort på över tio år, enda nackdelen är att jag måste gå upp strax efter klockan 03 imorgon bitti för att vara framme i tid. Nåväl, jag känner på mig att det kommer att gå skitbra även om jag är ringrostig!